Om Bullterrier
( lånad med tillstånd av kennel Hugleikr)
Bullterrierns huvud är det som främst skiljer den från alla andra raser. Ingen annan ras har denna huvudform. Ett bra bullterrierhuvud är äggformat och saknar håligheter. Det finns inget stop (pannavsats) framför ögonen som det gör hos amerikansk staffordshireterrier, staffordshire bullterrier och amerikansk pitbull terrier. Profilen sluttar nedåt, i varierande grad, från huvudets topp till nostryffeln. De små mörka ögonen plirar ut genom små triangulära springor (det är inte alls ovanligt med lite rundare ögonform, särskilt hos de färgade hundarna). Öronen står rakt upp och ska aldrig kuperas. Ibland händer att en del bullterriers har (lite större) öron, som kan behöva lite hjälp på traven med tillsats av lite mjölksyrad kalk och kanske tape för att få och bibehålla sin upprätta position. Annars viker de sig vid öronbasen, med hängöron som följd. Ibland hänger bara det ena örat, ibland båda. Bullterrier är starka och välmusklade hundar som kan variera mycket i höjd och vikt. Man säger att bullterriern ska maximal massa och substans i förhållande till sin höjd. De minsta tikarna kan kanske ligga strax över 35 cm i mankhöjd medan de största kan hålla sig uppemot 50 cm, vikten kanske varierar från 17 kg upp emot 25-30 kg. Hanarna blir oftast betydligt mycket större, de allra största med en slutvikt uppemot 40 kg. Men som sagt, variationen kan vara stor och det är ingen överdrift att påstå att det känns rejält när en kompakt, glädjerusig bullterrier kolliderar med knävecket! Det finns två varianter - vita och färgade bullterriers. De vita kan och får ha färgade markeringar på huvudet, men fläckar på övriga kroppen är helst inte önskvärda, även om de förekommer. Pigmentfläckar i huden räknas inte som markeringar, man tar endast hänsyn till färg i själva pälsen. De färgade hundarna kan vara röda, fawn (ljusare röd med dragning åt det beiga hållet), alla nyanser av brindle, svartbrindle/black & tan, eller någon av dessa varianter tillsammans med vita markeringar. Hundar som saknar vita tecken eller har ytterst lite vitt tillsammans med färgen kallas "solid". Bullterrierns personlighet och karaktär är mycket komplex och ibland svår att beskriva, den måste nästan upplevas för att verkligen komma till sin rätt. De kan vara mycket aktiva som valpar och unghundar och kan jämföras med en trotsig 3-åring i hundkostym, eller som dr David Harris uttryckte det: "trouble looking for a place to happen". Med en bullterrier i huset får man vara beredd på att precis vad som helst kan hända, och man måste ha dem under uppsikt. De är lekfulla, clownaktiga, älskvärda, kvicka, fåniga, skämtsamma, envisa, de "arbetar i det tysta" och är ibland kanske rent av lite smått elaka när de hittar på hyss. Allt detta kan hinnas med inom en tidsrymd av 10 minuter. En av bullterrierns favorittidsfördriv är att springa runt i huset i full fart utan någon annan synbar anledning än - just bara därför att det är roligt! Bullefnatt kallas detta, eller bullissting. Ibland visar de förvånansvärd smidighet under dessa anfall av spontan lycka. I en fart av ljusets hastighet, med bakåtslickade öron och med en svans krum som en vissen morot, springer och hoppar de utan att kollidera med något, medan de andra gånger (allra oftast, om sanningen ska fram) inte väjer för något, utan springer över och igenom alla icke väggfasta inventarier. Hörnsoffans ryggstöd bildar en utmärkt velodrom… De drar sig absolut inte för att använda huvudet som murbräcka om det behövs och att försöka stoppa bullterriern under ett sådant fnatt är precis lika enkelt som att försöka fånga en inoljad gris. Man bör dock tänka på att unga hundar vars leder och ligament inte hunnit stabiliseras helt kan behöva försöka dämpas under ett sådant här glädjeanfall så att de inte skadar sig. Bullterrierns lojalitet kan vara bedräglig - de är notoriskt otrogna. Även om de är extremt tillgivna sin familj och kan få dig att tro att du är den enda som verkligen räknas, skulle de glatt kunna tänka sig att följa med vem som helst som har en vänlig röst och något gott att bjuda på utan att kasta en blick tillbaka över axeln. Bullterrier beter sig många gånger som katter. De kan sitta i ditt knä och be om (kräva är nog rätt ord i sammanhanget) ömhet och att bli kliade och klappade - för att nästa sekund kanske vilja vara lite för sig själv. Och en bullterrier sitter inte bredvid dig. Den sitter på dig. Bullterriers lever för att behaga sig själv, ingen annan. De strävar efter att vara ägaren till lags, men bara när det innebär stora fördelar för dem själva. De har ofta sina egna idéer (även om idéerna sällan är bra) och tar gärna på sin lott att sköta hushållet om man inte visar dem att man som ägare är familjens överhuvud i vått och torrt. De vet vad de vill (ha) och gör allt som står i deras makt för att få sin vilja igenom. Eftersom bullterriern är extremt målmedveten och snabbt blir en mycket stark hund är det ytterst noga att man börjar uppfostra hunden redan som mycket liten valp, alltså så snart den lilla besten stormat in i det förut så lugna hemmet. Även om 8-veckors valpen mest liknar en oskyldig knubbsäl bedrar skenet rejält. Detta är verkligen en ulv i fårakläder. Bakom den väna fasaden bor en lika envis och beslutsam själ, som hos den vuxna bullterriern och tänderna är vassare än ett tjog pirayors. Får valpen inte veta vilka regler som gäller kommer den raskt att försöka klättra i rang inom familjen, vilket, om det hela får fortgå, med allra största säkerhet kommer att resultera i en mycket stöddig och ohanterlig unghund, som är en potentiell fara för omgivningen. Många unghundar får omplaceras, alternativt avlivas just p.g.a. att de inte fått den fostran och socialisering som krävs. Man har inte insett att det krävdes förrän hunden blivit en odräglig tonåring och kanske provat morra åt, eller rent av bita någon, eller så insåg man helt enkelt inte hur fast man behövde vara med sina regler. Andra raser kan ha överseende om du är lite slarvig vid vissa tillfällen med att hålla på gränserna. Det har inte en bullterrier. Ger du den lillfingret tar den hela handen, gärna ända upp till armbågen (rent bildligt talat förhoppningsvis) En väluppfostrad bulle är däremot en fröjd för omgivningen med sin härliga, självklara, skojfriska och positiva, om än väldigt, väldigt klumpiga person och är självsäkerheten och tryggheten "hundifierad". Bestäm gärna redan innan hundköpet vad som är acceptabelt för bullterriern att göra och inte. Var sedan ytterst noga att hålla på dessa regler. Konsekvens och mycket bestämdhet är vad som gäller! Valpen kommer att testa alla gränser 25 gånger (allra minst, lägg gärna till en nolla på slutet också) för att se om du verkligen inte ändrat din ståndpunkt sedan sist. Det gäller då att du som ägare är lika envis tillbaka och visar 26(0) gånger att du verkligen bestämt dig. Slå aldrig valpen, hur envis, odräglig och bråkig den än är! Gör du det är risken stor att hunden blir otrygg, och en otrygg bullterrier är ingen trevlig hund. En bullterrier lyssnar bättre på din röst (även om man ibland tvivlar på både det och att man kommer att gå igenom bullens valpdom med förståndet i behåll). De flesta valpar, oavsett ras, provar någon gång att morra för att slippa undan t ex kloklippning, eller för att vakta något begärligt "stöldgods" eller en godsak. Om bullterriervalpen gör det måste man omedelbart visa sitt ogillande. Ett rejält "Fy!" och sedan fortsätter man sitt arbete som om inget hade hänt. Stävjar man inte detta beteende redan första gången, kommer hunden snabbt att märka att det var ett ypperligt sätt att ta över situationen, vilket blir fullständigt ohållbart i längden. Var också noga med att lära hunden kommandot "Loss!" eller "Släpp!". Det är oumbärligt, då bullterriern är tjuvaktigare än någon skata och inte bryr sig om föremålet är klassat som ätbart eller ej. Ner i magen ska det ändå, och ofta kan det vara riktigt otäcka saker den försöker stoppa i sig. Bullterriers kan vara riktigt jäkliga. När de blir hindrade från att göra något de vill kan de springa iväg och leta upp någon av dina allra käraste ägodelar för att göra något riktigt illvilligt med föremålet i fråga. De tycks inte sakna något, utan ser till att hålla sig till händelsernas centrum, t o m när de sover! De har alltid ett öra på spänn, och ofta en liten, liten ögonspringa öppen - bara för att hålla koll. Räkna med att alltid ha en lång, krokig nos mitt i vad det nu än är du gör. Om du så bara ska knyta skorna kommer bullterriern att klämma sig in mellan dig och skosnörena för att vara dig behjälplig (fast ärligt talat är den till mer stjälp än hjälp). Damhandväskor tycks också vara tingestar som lockar till stor undersökningslusta hos bullterrier. Att tillbringa långa stunder ensam är inget en bullterrier tycker om och det kommer den att låta dig veta. Den kan tugga soffdynorna till konfetti och spotta ut bitarna över hela golvet (förutom de smulor hunden väljer att svälja och som kan stocka igen magen med kostsamma veterinärbesök som följd) om den känner sig missnöjd med situationen. Under ett tidsförlopp av 5-10 minuter hinner en uttråkad bullterrier demolera avsevärda delar av ditt bohag. Det är ditt straff för att den fick vara ensam så länge. Träna valpen redan när den är liten att vara ensam kortare stunder, och förläng tiden successivt vartefter hunden växer, så har du kanske lyckats förebygga en viss risk för att möblemanget behöver förnyas tidigare än det var tänkt. En bullterrier som får en lagom dos stimulans, motion och familjesamvaro passar dock på att sova bort tiden när den är ensam. Att ge en bullterrier, eller någon annan hund, ett kok stryk som straff är somt idigare nämnts ingen bra idé. Tala istället om för bullen med din strängaste och mest besvikna röst hur stygg den har varit och du får se hur dess öron fälls bakåt, svansen viftar vilt, huvudet sänks, kroppen vaggar och munnen breddas i ett leende. Det är mycket svårt att vara arg på en bullterrier någon längre stund (särskilt inte när man möts av den speciella minen). Den låter dig nämligen inte vara det. Bullterriern kommer att trakassera och följa efter dig, kisandes med sina små ögon och sitt glada leende, ända tills du talar om för den att allt är glömt och förlåtet. Men var beredd - 10 minuter senare kommer bullterriern att återgå till projektet, vad än det var, som nyss fick den att hamna i trubbel. Ibland funderar man som bullterrierägare om det inte varit ett enklare projekt att lära benjaminfikusen att konversera på italienska än att lära bullterriern hundvett. Bullterriers är ofta mycket envisa, men sällan dumma eller slöa och tråkiga. Att liva upp tillställningen och att få folk att skratta är bullterrierns specialitet. Den tycks förstå hur du känner dig och kommer att göra sitt bästa för att liva upp din dag när du känner dig deppad. Generellt sett är den ingen bra vakthund, eftersom den betraktar alla som sin vän. Visst kanske hunden skäller när någon är utanför huset, men så snart gästen eller inbrottstjuven (vilken det än månde vara) visar sig, hälsas denne vanligtvis med en vilt viftande grov svans och något som i andra änden av den mest liknar en pälsklädd studsboll med slurpande tunga. Sannolikheten är stor att bullterriern mer än gärna släpper in eventuella inbrottstjuvar och glatt visar dem vägen till familjejuvelerna. Däremot kanske inte tjuven slipper ut. Åtminstone inte förrän denne tagit sig tid att klia hunden på magen en god stund. Många attraheras av bullterrierns säregna utseende, men eftersom det kan vara svårt att fostra en så pass aktiv och egensinnig hund som bullterriern, passar rasen inte alla som vill ha den. Om du ändå är övertygad om att detta är rasen för dig, skaffa några böcker om rasen och läs mer. Besök gärna utställningar för att titta på hundarna. Tala med uppfödare och lär känna dem - välj den uppfödare som du känner att du fråga om allting och få hjälp och råd utav. Ni ska kunna ha kontakt med varandra under hundens hela liv, och med tanke på hur påhittig och prövande en bullterrier är och hur mycket konstigheter den hinner stoppa i sig bör du känna att du kan fråga din uppfödare om alla de problem och frågor som kan tänkas uppstå under hundens uppväxt. Ta inte för givet att du får köpa en valp och bli inte ledsen om uppfödaren avråder dig från att köpa just en bullterrier. En uppfödare som nekar dig att köpa en valp vill bara dig och rasen väl, eftersom det är mycket viktigt att hitta rätt hem till en så pass speciell ras som bullterriern. När du och uppfödaren valt ut rätt valp till dig, bered dig på ett livslångt beroende. Det kan bli för dig som för den gamle mannen, som så uppriktigt sade: "Jag antar att jag känner till bullterriern. Jag hann fylla 10 år innan jag upptäckte att den där gamla hunden inte var min bror."